Granuddens skvaltkvarn

 

collage_skvaltkvarn_H241
Granuddens skvaltkvarn är en del av vårt gemensamma kulturarv och förvaltas av Statens fastighetsverk

Granuddens skvaltkvarn ligger vid vägen till Kvikkjokk, intill sjön Skalkas norra strand. På andra sidan anar man gårdarna i själva Granudden. Där bodde kvarnmästare Johan Erik Israel Granberg som ristade sina initialer JE i skvaltans vägg 1898.
Granuddens skvaltkvarn byggdes vid mitten av 1800-talet och användes fram till andra världskriget. Den restaurerades grundligt 1981, av Granuddsbor bland andra. Den senaste renoveringen avslutades 2006.
Förr hade alla byar skvaltor där bönderna malde sitt mjöl. Idag är Granuddens skvaltkvarn en av få skvaltor som brukas i Norrbotten. Vid speciella tillfällen mal man i kvarnen men du kan när som helst besöka den. Dörren är alltid öppen.
  
I väglöst nybyggarland.
Det kan tyckas märkligt med en skvaltkvarn mitt ute i skogen, långt från gårdar och bebyggelse, men Granuddens skvaltkvarn kom till i ett nybyggarland. Här var det långt mellan gårdarna och vattnet var den enda väg som stod till buds. Den landsväg som idag går förbi skvaltkvarnen byggdes först i slutet av 1950-talet.
Första gången skvaltkvarnen nämns är 1844. I en beskrivning av Isak Isakssons ägor och brukningsmark kan man läsa att han delade den med sina grannar. Isak bodde i Björkholmen som togs upp som nybygge 1794. Läget var väl valt – en höglänt holme vid sjön Skalkas östra strand. Härifrån var det lite drygt en mil till kvarnen, vattenvägen.		 118__Skvaltkvarn_080523_H241
112_Skvaltkvarn_080523_H241Vid Skalkas stränder fanns det fler nybyggen. Granudden anlades 1823 av Isak Jakobsson från Tjåmotis. Han var gift med Magdalena som var en syster till Isak i Björkholmen. I en beskrivning av deras ägor 1856 kan man se att de röjt för ängar längs bäcken till Kvarntjärn, där skvaltan låg, och att stränderna runt tjärnen slogs på starr. Merparten av det hö nybyggarna behövde för sina kreatur kom från naturliga strandängar. Vissa myrar kunde också slås på gräs. För nybyggare i dessa trakter stod inte jordbruket i fokus, viktigast var fisket och jakten. De kunde också äga så kallade skötesrenar som sköttes av någon sameby.
Det sädesslag som odlades var det frosttåliga kornet. Åkrarna var små och låg på höglänta backar som klarade sig längst undan frosten. Granuddens skvaltkvarn hade tillräcklig kapacitet för att mala den blygsamma mängd korn som nybyggarna skördade. De malde främst på hösten – kvarnen kunde användas fram till dess att isen lagt.
Vattenvägen.
Säkert låg det många timmars arbete bakom uppförandet av Granuddens skvaltkvarn. Kanske var det just Isak Isaksson i Björkholmen och hans svåger i Granudden som byggde den. För dem låg inte platsen avsides, en bättre väg än Skalkas vatten fanns inte. Även andra kunde få använda kvarnen mot betalning. I en så kallad förmalningsbok kan man läsa att skvaltan också brukades av de som bodde i Tjåmotis och Nautijaur. Från Tjåmotis tog man båten men från Nautijaur gick man förmodligen de cirka tre milen. Enkel väg.		079__Skvaltkvarn_080523_H241
058__Skvaltkvarn_080523_H241Vattenkraften.
Skvaltkvarnarna drevs av vattenkraft och var beroende av att vattnet hade en viss fallhöjd. En skvalta kunde därför inte byggas var som helst. Den placerades vanligen över det rinnande vattnet i en bäck men Granuddens kvarn står på hälleberget! Här var fallhöjden perfekt, vad som saknades var själva bäcken. Vattentillförseln löstes med en damm och en träränna. Dammvallen var byggd vid Kvarntjärns strand och när dammluckan öppnades forsade vattnet ut i rännan. Den mynnade på vattenhjulet som var skvaltkvarnens motor.

I kvarnens öga.
Granuddens skvaltkvarn var byggd som alla andra skvaltor, en liten timrad byggnad med ett rum. Under golvet fanns det horisontella vattenhjulet som satte löparen, den övre kvarnstenen, i rotation.
Den undre stenen snurrade inte men kunde regleras i höjdled vilket påverkade mjölets finkornighet. Säden hälldes ner i kvarnstuten, trätratten ovanför löparen, och därifrån rann den rakt ner i kvarnögat – hålet i löparen. Kvarnstenarna hade spiralformade räfflor som förde mjölet ut till sidorna där det samlades upp. När kvarnen gick för fullt kunde man mala cirka tolv kilo mjöl i timmen. Under tiden stänkte och skvittrade det runt skovelhjulet. Ordet skvalta beskriver just det - skvalta är dialekt för att ”det stänker vatten”.

095__Skvaltkvarn_080523_H241

051__Skvaltkvarn_080523_H241

Lättläst om Granuddens skvaltkvarn.
Vid Granuddens finns en skvaltkvarn. Platsen ligger vid vägen till Kvikkjokk, väster om Jokkmokk i Norrbotten.
I skvaltkvarnen malde man mjöl. Skvalta betyder ”det stänker vatten”. Stänket kom från kvarnens vattenhjul. Vattenhjulet var kvarnens motor och sattes igång an vattenkraft. Vattnet forsade fram i en ränna och när det träffade vattenhjulet började en kvarnsten att snurra. Inunder låg ännu en kvarnsten. Säden hälldes ner mellan stenarna där den maldes sönder till mjöl.
Skvaltkvarnen byggdes omkring 1850 och användes fram till 1940-talet. Den har nyligen renoverats och ibland mal man också mjöl i den.
Kvarnen byggdes av nybyggare. De levde mest av jakt och fiske och odlade bara lite grand. Skalka där också kvarnen ligger. De tog båt när de skulle till kvarnen för det fanns inga landsvägar. Vägen som idag går förbi kvarnen byggdes i slutet av 1950-talet.

Välkommen hit – dörren är öppen.

Texterna är hämtad ur broschyr utgiven av Statens fastighetsverk 08-6967000 
Mer information hittar du på www.sfv.se